Emelie Karlsson

Ofta så tänker jag lite fortare än vad jag hinner göra. Saker blir hängande i luften och mycket glöms bort. Som den där kojan vi byggde när vi var små. Planerna var stora och ingenting var viktigare än att hinna klart innan sommaren, oavsett väder och utegångsförbud. Men någonstans försvann den där energin och vi hittade nya utmaningar.

Det verkar inte spela ingen roll om jag blir äldre eller klokare för det är precis likadant nu. Bara det att de där oavslutade sakerna kommer ifatt och man blir mer eller mindre tvungen att göra något åt saken.

Just nu så måste jag verkligen bli klar i lägenheten. Soffan är på plats och färgen är äntligen hämtad. Nu hänger det bara på mig och min ork men jag vill gärna bli klar innan jag hinner flytta. Mexico är faktiskt ganska lockande.

En sak i taget..

När allting känns lätt och roligt är det oftast svårt att sätta ord för känslorna. Det låter liksom aldrig lika kul i en nerklottrad textmassa som det var just då och timmarna efter när vi skrattade så att tårarna sprutade. Men när jag däremot känner mig olycklig, arg eller förtvivlad så glöder tangenterna under fingrarna och jag skriver rader som aldrig kommer att läsas av någon annan än mig själv. Jag tycker om att hålla distansen men jag behöver också ventilera.

För några år sedan satt jag på ett tåg när jag fick veta att min morfar hade gått bort. I söndags var det min farfar som inte orkade mer och som i en dålig repris satt jag där och försökte hålla tårarna borta.

Men dåliga besked kommer oftast inte utan konsekvenser och om det vill sig riktigt illa så löser de även av varandra. Min bästa vän har nu fått cancer och den visade sig vara aggressiv. Det var egentligen av en ren slump att den upptäcktes redan i ett tidigt stadie men ingen vet egentligen så mycket mer och det är allt annat än orättvist.

Imorgon hoppas jag på bättre besked.

Precis när snön kom tillbaka fick jag även den där känslan igen. Är jag kvar för att jag vill eller för att jag inte kom på något bättre att göra? Min lägenhet är sig fortfarande lik. Tom, kall och ensam förutom en soffa som ännu inte är uppackad. Jag har så mycket att göra men egentligen har jag tid. Som på rutin skjuter jag upp problemet till senare.

Jag har åkt malmö tur- och retur redan två gånger i år. Jag träffade gamla drömmare och mindes hur det var att obekymrat leka med livet.

Igår gjorde jag en störtdykning rakt ner i sanden från en av unghästarna och när jag hörde hur nacken knakade och smärtan ilade längs ryggraden trodde jag för ett tag att något hade gått sönder. Efter någon minut av yrsel spottade jag ut gruset och hoppade upp igen. Åter igen blev jag påminnd om att vakna upp. Att våga lite till.