Jag ska minnas dig som på julaftons morgon 1994
När allting känns lätt och roligt är det oftast svårt att sätta ord för känslorna. Det låter liksom aldrig lika kul i en nerklottrad textmassa som det var just då och timmarna efter när vi skrattade så att tårarna sprutade. Men när jag däremot känner mig olycklig, arg eller förtvivlad så glöder tangenterna under fingrarna och jag skriver rader som aldrig kommer att läsas av någon annan än mig själv. Jag tycker om att hålla distansen men jag behöver också ventilera.
För några år sedan satt jag på ett tåg när jag fick veta att min morfar hade gått bort. I söndags var det min farfar som inte orkade mer och som i en dålig repris satt jag där och försökte hålla tårarna borta.
Men dåliga besked kommer oftast inte utan konsekvenser och om det vill sig riktigt illa så löser de även av varandra. Min bästa vän har nu fått cancer och den visade sig vara aggressiv. Det var egentligen av en ren slump att den upptäcktes redan i ett tidigt stadie men ingen vet egentligen så mycket mer och det är allt annat än orättvist.
Imorgon hoppas jag på bättre besked.
